- ”Kom igen nu för fan. Det är inte så att vi ska frakta ett helt kompani runt om i stan. Vi ska flytta enstaka möbler i Stockholm. Varken mer eller mindre. Jess, vad säger du?”
Jess kunde inte förstå hur Adam hade mage att säga något så dumt. Eller det var nog inte det att det var dumt, utan snarare otydligt. Vad betydde det ens? Att flytta enstaka möbler i Stockholm, är det en term eller vad hade hon missat? Detta frågade hon också. Hon tänkte inte ge sig på den här fronten.
- ”Vad menar du med flytta enstaka möbler i Stockholm? Hur är de enstaka och vad ska vartåt? Jag behöver detaljer, Adam. Jag tänker inte gå med på att köra en massa skit och sen har hela lördagen gått. Det vore knappast första gången” förklarade hon.
Tre sekunders tystnad följdes av att Adam tog ton:
- ”Är du klar?” frågade han. ”Flytta enstaka möbler i Stockholm, ja. Jag vill att du och jag ska åka till farmors hus. Där så ska vi hämta några enstaka av hennes möbler och flytta till nya lägenheten i Stockholm. Är det så svårt att förstå?”
Han visste minsann vilka knappar han skulle trycka på. En storebror vet väl sånt, antog hon. Farmor var en soft spot och om flytt av enstaka möbler i Stockholm skulle ske för henne – ja, då var det bara att rätta sig in i ledet. Hon ville dock betona att flytta enstaka möbler i Stockholm inte var något hon såg fram emot. Det skulle bli tydligt för honom:
- ”Jag ser inte direkt fram emot att flytta enstaka möbler i Stockholm även om det är för farmors räkning.”
Hennes bror vände sig om och tittade på henne. Hon såg i hans ögon att han skulle säga något som gjorde att han vann diskussionen. Så var det nämligen alltid.
- ”Nähä! Inte ens hennes barnbarn vill flytta hennes stackars enstaka möbler en liten bit i Stockholm. Vem ska då hjälpa henne hade du tänkt? Man måste tänka på andra än sig själv vet du, Jess-gumman. Det borde du ha lärt dig vid det här laget.
Hon suckade, vände på klacken och gick för att byta till bättre skor.
Jävla Adam.