För en tid sedan stod det klart för mig. Det finns tydliga uppdelningar i mitt liv, i form av epoker av välmående eller icke välmående. Detta har jag nog vetat länge, någonstans därunder, men aldrig låtit mig själv fundera tillräckligt intensivt på. Fram till nu, vill säga.
En av de finaste, mest givande, perioderna i mitt liv inföll när jag var verksam inom hemstädning i Stockholm. Det är en period som jag sällan talar om nu för tiden. För många, särskilt nya läsare till denna blogg, är detta nog något ni inte ens vet om. Till er kan jag säga: Javisst, jag bodde i Stockholm och var verksam inom hemstädning under ett par år av mitt liv. För att ni ska ges lite mer kontext kommer jag snabbt beröra hur det kom att bli just det och just där.
Det var inte direkt så att man funderade över Stockholm och hemstädning varje dag. Inte när man bodde i Grums och inte riktigt visste vartåt man ville med sitt liv. Stockholm och hemstädning stod nog långt ner på listan, om det ens fanns någon lista. Nej, jag tillhörde de hemmakära. De som av någon anledning bestämt sig för att det skulle vara där jag skulle förbli. Jag skulle inte någon annanstans än där jag var, och det var helt OK.
Sedan förändrades alltså allting. Det var någon gång, någon sommardag, något år som jag råkade springa in i slumpen. Eller så sprang slumpen in i mig. En gammal vän till min mamma var på besök hemma. Just hon drev företag inom hemstädning i Stockholm. Jag kunde förresten inte påminna mig om att vi ens växlat två ord med varandra förut. Men då var jag vuxen, och hon också. Så, hemstädning i Stockholm alltså. Jag tänkte inte så mycket på det när hon sa det först.
Det var först när frågade hon mig vad jag gjorde i livet som det hela förändrades. Jag svarade att jag letade men inte visste vad jag ville göra. Hennes motfråga var ”Men vill du verkligen vara kvar här hela tiden då?”. Det var väldigt rättfram. Jag sa att jag kanske borde komma till Stockholm och arbeta med hemstädning jag med. Detta sades, ska sägas, helt sarkastiskt. Hon tog det inte så.
- ”Ja, men gör det! Vi behöver alltid folk uppe i Stockholm som kan arbeta med hemstädning. Framförallt trevliga människor, och en sådan är ju du!”
Jag tittade på henne för att se om hon var allvarlig. Ville hon verkligen att jag skulle komma upp till Stockholm och arbeta med hemstädning för henne? Var det på riktigt? Det skulle det visa sig att det var och sedan dess såg jag mig inte om. Jag har inte återvänt mer än på besök till Värmland sedan dess. Och vet ni vad: Det känns väldigt bra!