Situationen hade tagit fart. Iris hade kommit fram till porten genom berget som ledde till landet bortom. Landet hon trodde att ingen någonsin äntrat. Där hade hon fel, det hade hon blivit varse under hennes senaste fem minuter. Ett passersystem hade hon mötts av. Eller, det är inte helt korrekt. Hon hade mötts av en skylt som vittnade om att ett passersystem annalkandes.
Varelsen som vaktade klippan stod nu blottad framför henne. Den hade klivit fram ur skuggorna och tornade upp sig mot den klarblå himlen. Hon tittade upp mot den gigantiska gestalten utan att se helt klart på grund av motljuset från solen. Hon höll ena handen framför sitt ansikte för att få en bättre titt. Hon möttes av en blick som varken var snäll eller ond. En blick som varken gjorde henne rädd eller trygg. Ett neutralt och alldeles gigantiskt ansikte utgjorde det stora huvud som satt på varelsen som vaktade passersystemet.
- ”Har du koden?” hörde hon den store gestalten yttra.
- ”Har du..?”
- ”Koden till vårt passersystem. Har du den? Annars kan jag inte släppa förbi dig” svarade den.
Hon var i alldeles för mycket chocktillstånd för att kunna tänka klart. Hon såg ner mot midjan på varelsen och tittade mot landet som gick att urskilja i horisonten bakom den. Den som vaktade klippan och passersystemet rörde sig åt sidan och skymde sikten.
- ”Nå, har du koden till vårt passersystem eller inte?”
- ”Jag har.. Nej, det har jag inte. Vilket passersystem? Var har jag kommit någonstans? Vem är du?” frågade hon tillslut
Varelsen bjöd på någonting som inte kunde uppfattas som någonting annat än ett leende. Sedan lutade den sig fram mot vår huvudperson och sa:
- ”Det var många frågor på en gång. Nu ska vi se. Du vet inte vad ett passersystem är. Har jag uppfattat det korrekt? Vad platsen är för något anbelangar, ja då har jag en annan fråga. Varför försöka passera vårt passersystem om du inte vet vad som väntar på andra sidan? Du kanske inte kommer gilla det. Vi kanske inte kommer släppa ut dig. Har du tänkt på det? Och angående vem jag är: Enok var namnet”
Varelsen som vaktade nämnda passersystem sträckte ut en gigantisk hand som till synes hade fyra fingrar. Fyra fingrar?! Fem ska det ju vara. Det fanns ingenting i den situation Iris befann sig i som var normalt. Hon sträckte motvilligt fram sin hand som försvann i varelsens.
- ”Så! Nu känner vi varandra” sa Enok, passersystem-väktaren.